Got a picture of you, I carry in my heart.
Jag minns dagen jag fick veta om dig Rebecka, min fina ängel. Jag försökte så gott det gick att hålla tårarna inne, men det är inget man kan göra då man får veta sådana saker. Jag hade varit så glad hela dagen, det var höst och lite kyligt. Men det var inget som hindrade mig från att le. Jag satt ute med några vänner och kröp ihop i min vinterjacka. Vi skrattade och pratade om det mesta, då jag fick smset "Rebecka finns inte längre". Jag visste inte vad jag skulle göra, jag fick panik. Jag ville inte bara börja gråta framför alla, även fast dom såg på mig att tårarna skulle komma vilken sekund som helst. Jag skickade ett sms till min fina vän Emma, att hon skulle komma ut så fort hon kunde för jag klarade inte av att vara där längre. Direkt jag vände mig mot henne bröt jag ihop.
Jag mötte min mentor i korridoren, jag försökte berätta men fann inga ord. Jag bara grät. Jag ville därifrån, jag ville bort men vart? Vart skulle jag åka för att allt skulle bli bra igen? Vad kunde jag göra för att du skulle komma tillbaka? Ingenting. Jag var så hjälplös, jag kände mig så svag. Hur kunde det vara sant? Det fick inte vara sant! Jag kunde inte sluta gråta den dagen, det var omöjligt. Jag ville sluta men det gick verkligen inte. Och dagarna efter var så jobbiga, att veta redan på morgonen då man vaknade att du inte finns längre. Att jag inte kunde prata med dig, jag skulle aldrig mer få höra din röst eller möta ditt fina leende på stan.
Det gör så ont varje gång jag är på jobbet. Att veta att du faktiskt satt där inne förut, att det var där jag träffade dig för första gången. Då jag satt i ditt knä, jag undrar om du minns det. Om du minns hur glad jag var av att få vara i din närhet. Jag har sett upp till dig så mycket, du var min förebild och det är du fortfarande. Aldrig har jag träffat en människa som varit så stark. Så glad och hade så mycket energi.
Jag minns då du skrev att du tycke att folk inte uppskattade det dom såg lika mycket som du gjorde. För du visste inte när det skulle ta slut. Du sa, "att se vårens första fjäril är som att se en ängel". Ungefär en månad efter det att du gick bort så var jag inne på Coop med en vän, jag hade fortfarande inte förstått. Jag var fortfarande så sårbar. Vid den tiden var det omöjligt för en fjäril att leva, för att det var så kallt, så sent på året. Men det flög en fjäril där inne, som kom och satt sig på mitt hjärta. Det var så fint, och jag var säker på att det var du! Varje gång jag ser en fjäril flyga förbi så tänker jag på dig min fina.
Jag är ledsen över att vi på jorden inte fick mer tid med dig, det var inte tillräckligt för oss. Men jag är så glad att du inte har ont längre. Att du är på en plats där allting är bra, utan problem, utan sjukdom och smärta. Jag är glad att du har det bra.
I 1 år, fyra månader och 16 dagar har jag saknat dig som aldrig förr. Du finns alltid med mig och det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag bär nu ditt minne långt in i hjärtat. Som sagt, jag saknar dig hjärtat! Och jag hoppas att vi ses snart igen♥
Jag mötte min mentor i korridoren, jag försökte berätta men fann inga ord. Jag bara grät. Jag ville därifrån, jag ville bort men vart? Vart skulle jag åka för att allt skulle bli bra igen? Vad kunde jag göra för att du skulle komma tillbaka? Ingenting. Jag var så hjälplös, jag kände mig så svag. Hur kunde det vara sant? Det fick inte vara sant! Jag kunde inte sluta gråta den dagen, det var omöjligt. Jag ville sluta men det gick verkligen inte. Och dagarna efter var så jobbiga, att veta redan på morgonen då man vaknade att du inte finns längre. Att jag inte kunde prata med dig, jag skulle aldrig mer få höra din röst eller möta ditt fina leende på stan.
Det gör så ont varje gång jag är på jobbet. Att veta att du faktiskt satt där inne förut, att det var där jag träffade dig för första gången. Då jag satt i ditt knä, jag undrar om du minns det. Om du minns hur glad jag var av att få vara i din närhet. Jag har sett upp till dig så mycket, du var min förebild och det är du fortfarande. Aldrig har jag träffat en människa som varit så stark. Så glad och hade så mycket energi.
Jag minns då du skrev att du tycke att folk inte uppskattade det dom såg lika mycket som du gjorde. För du visste inte när det skulle ta slut. Du sa, "att se vårens första fjäril är som att se en ängel". Ungefär en månad efter det att du gick bort så var jag inne på Coop med en vän, jag hade fortfarande inte förstått. Jag var fortfarande så sårbar. Vid den tiden var det omöjligt för en fjäril att leva, för att det var så kallt, så sent på året. Men det flög en fjäril där inne, som kom och satt sig på mitt hjärta. Det var så fint, och jag var säker på att det var du! Varje gång jag ser en fjäril flyga förbi så tänker jag på dig min fina.
Jag är ledsen över att vi på jorden inte fick mer tid med dig, det var inte tillräckligt för oss. Men jag är så glad att du inte har ont längre. Att du är på en plats där allting är bra, utan problem, utan sjukdom och smärta. Jag är glad att du har det bra.
I 1 år, fyra månader och 16 dagar har jag saknat dig som aldrig förr. Du finns alltid med mig och det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag bär nu ditt minne långt in i hjärtat. Som sagt, jag saknar dig hjärtat! Och jag hoppas att vi ses snart igen♥
Kommentarer
Postat av: Emma
Jättefint skrivet!♥ Love u!
Trackback
