the last place we're going is down

Jag funderar ofta fram och tillbaka på om jag ska börja skriva igen eller ej. Är ett väldigt enkelt sätt till att koppla bort ett tag. Men jag känner att jag inte direkt har så mycket att dela med mig om. Det som händer i mitt liv för tillfället är alldeles för privat för att jag ska kunna skriva något här. Och min vardag är nog alldeles för tråkig tyvärr! Så vi får se om det kommer inlägg någon gång då och då.
 
Jag känner iallafall att jag är på rätt spår igen, saker och ting har börjat bli bättre. Jag mår bra, inte helt okej, men bra. Och efter att ha varit i ett väldigt mörkt ställe i huuur länge som helst nu så känns denna glädje väldigt främmande men så otroligt härligt på samma gång. Dock så känns det som har det är för mycket bra som händer nu på samma gång för att det ska kunna vara sant. Jag hoppas på det bästa men förväntar mig det värsta.
 
Bild från någon gång i sommar:)
 

.you may be gone but you'll never be forgotten

 

RSS 2.0