Den här tiden på dygnet är det nog inte bara för mig som tankarna lever i en egen värld. Man känner sig förvirrad, jag känner mig förvirrad. På grund av vad? Ja, om jag ändå visste. Jag vet inte riktigt vars jag ska börja, hur jag ska börja, hur jag ska ta mig ur allting. All förvirring, allt hat, med andra ord allting som får mig att må dåligt. Jag har släppt de människor och de saker som fått mig må såhär, så varför blir det inte bättre?

 

Ibland känns det som att man inte hör hemma, ni vet? Man skulle ha fått leva i en annan del av världen, en annan del av hela jävla universum. På en annan planet.

 

För ibland vill man inte synas för omvärlden, man vill inte gå ut, man vill inte träffa folk, man vill helt enkelt bara stanna inne. Vara för sig själv, göra något som man blir så satans less på. Eller kanske inte. Drömma sig bort, eller se så pass mycket serier så man börjar tro att man faktiskt är en del av den. För man känner igen sig, eller för att man önskar att saker var som i serien, eller i filmen. Sådär som det aldrig riktigt är i verkligheten. Sånt man drömmer om, hoppas om, och kanske men bara kanske en dag kan få. Och den dagen ska man hålla det så hårt, så att det aldrig någonsin kommer kunna fara sin väg. Så att man alltid får ha det kvar. Men det gäller att kämpa, både för det man vill ha, och det man kanske en dag får. För att det inte ska försvinna, och igen bara bli en sån där dröm man sitter och tänker på om nätterna.